Jossandersson

Det var i torsdags för två veckor sedan, när jag satt på tåget på väg hem från min praktik.
Jag hade mått dåligt hela dagen men ändå hoppats på att det inte skulle vara det som jag fruktar allra mest.
Men när jag gick av tåget på Östertäljestation fick jag bekräftelse, det var magsjuka.

Ungefär 48 timmar från att magsjukan brutit ut är man betraktad som en pestsmittad i vår familj. Min lillasyster är allra värst.
Hon vågar knappt vara på samma våning av huset som den drabbade. Och om hon nu skulle råka se en röra sig utanför sitt rum tittar hon på en med uppspärrade ögon, backar några steg, tvingar fram ett leende och frågar: Ska du spy??
Pappa är nog den enda som överhuvudtaget vågar sig in i rummet där man ligger. Han tror inte på att man blir mindre sjuk av att hålla avstånd. Blir man sjuk så blir man. säger han.
Man märker verkligen att rädslan för magsjuka är stor i Sverige. Min pojkvän fick till och med förbud av sina föräldrar att träffa mig på hela helgen för att de var rädda att bli sjuka. Även om jag i princip inte skulle vara smittbärande från och med lördag kväll.

Jag förstår dem för jag är precis lika rädd. Och det kanske inte är så konstigt eftersom det förmodligen är den värsta smittan som finns i Sverige. Men om man jämför med andra länder så finns det ju mycket värre sjukdomar. Och denna smitta är ju egentligen inte särskilt farlig. Det kan hända att man går ner några kilo, fast det skadar oss oftast inte.

Nu är jag frisk så ingen är rädd för mig längre.
Men jag tycker faktiskt inte att jag överdriver när jag säger att magsjukan är den svenska pesten.