Jossandersson

Så att ingen missförstår mig så tycker jag ju att jämställdhet ska vara ett självklart mål i vårat samhälle.

I vårat samhälle så har kvinnor kanske alltför ofta svårt att ta sig fram i yrkeslivet och upp på karriärstegen.
Vi har fastnat i ett mönster och det måste ändras på. Det ska inte vara acceptabelt att män och kvinnor får olika lön för samma arbete och samma ansvar.
Men detta går går till överdrift. Att företag nu anställer kvinnor bara för att få en statistik som ser bättre ut.
Jag har en kompis som drömmer om att bli polis.
Vi satt och pratade om det en gång och då var det en som sa: Ja men det är nog inte så svårt de vill ju ha fler kvinnliga poliser.
Men hur kul känns det, då blir det ju ännu mer diskkriminerande. En tjej ska inte nekas ett jobb för att hon är tjej men hon ska ju inte heller få ett jobb bara för att hon är tjej. Då kommer hon ju få höra av hennes manliga kollegor: Ja men du är ju tjej, dig ställer dem inga krav på.

Det blir ju inte bättre för det! Det är ju som att motståndarlaget i fotboll säger: "Om vi inte har någon målvalt som kanske dom har en chans att vinna." 
Då är det ju ingen ära att vinna matchen!

Dessumtom så är det ända kansk ganska logiskt varför det har blivit som det har blivit.
Det är klart att det har varit männen som var de som var ute och jaga och arbetade i skogen.
Hur skulle det annars gå.
När kvinnan är gravid eller precis fött ett barn är hon ju helt bunden till att anpassa sig efter barnet.
annars skulle hon ju va tvungen att gå hem var tredje timma för att ge barnet mat och så vidare.

Fast i nu för tiden så är det ju inte sådana yrken så vanliga, så idag är det ju annorlunda, jag tycker bara att det är en logisk bakgrund.

Hoppas ni förstår vad jag menar. Jag är absolut ingen antifeminist eller något åt det hållet.
Kan bara tycka att frågan blivit lite skruvad ibland.

Kommentera gärna
 

Vi blir ofta stämplade efter vad vi gör med vår tid

Ett fenomen som ingen människa någonsin kommer att ha kontroll över är vår tid. Även om jag bara sitter still och inte gör något så går den, hela tiden. När jag gör något roligt och jag bara vill att det ska vara för evigt, då går tiden extra fort. Vi lägger ut pengar på, planerar och längtar till roliga och festliga tillfällen och efteråt är det bara ett minne blott.
Att vänta på något eller någon kan ju ibland kännas hur onödigt som helst. Tänk dig hur mycket tid du har spenderat på att vänta, ibland har man väntat flera timmar och ibland till och med i flera år på att något ska hända.

Om man tänker såhär hela tiden skulle man nog bli ihjälstressad av att utnyttja varje minut maximalt.
Men ofta kan man ändå känna att tiden inte räcker till. Jag tillhör nog en av dem som önskar att dygnet har dubbelt så många timmar. Det är så mycket man ska hinna med under ett dygn. Först ska man gå i skolan halva dagen, sedan måste man plugga i några timmar, äta, plugga körkortsteorin och efter det så måste jag sova i alla fall i några timmar. Där emellan vill jag hinna göra roliga saker som att träffa kompisar och slappna av. Allt detta är ju nödvändigt men man hinner kanske inte allt på en dag.

Tiden är ett verktyg som vi använder för att visa vilka vi är. Vad vi lägger tiden på avgör vilka vi är.
Efter gymnasiet till exempel verkar det som att alla äldre förväntar sig att man ska ut i världen så att man får en massa häftiga upplevelser och träffar underliga människor. Efter det ska man veta vad man vill göra med sitt liv och välja en utbildning.
En tjej jag känner gick ut gymnasiet våren 2005 och hon visste inte vad hon skulle göra med sitt liv. Hon flyttade till en annan stad med ett par kompisar och åkte sedan utomlands i några månader, nu bor hon i Stockholm igen men hon känner fortfarande inte att hon kan slå sig till ro, vissa människor fastnar i det här.

Självklart har hon fått en massa upplevelser och erfarenheter av det hon gjort och hon vill uppleva mer. Men jag tror inte att hon hade känt lika stort behov av allt detta om inte folk förväntade sig det av henne.
Tänk om hon direkt efter skolan hade hittat ett jobb som hon trivdes med, hittat en kille, gift sig och skaffat familj. Då hade nog många tyckt att det var tragiskt att hon ?slängt bort? hela sin ungdom, även om hon själv kanske mådde bra av det.
Visst är det nyttigt att skaffa sig erfarenhet genom att resa och se sig om i världen. Men jag tror inte att det är det enda sättet för alla människor.

Vi blir ofta stämplade efter vad vi gör med vår tid.
Alla har väl fått frågan: ? vad har du gjort i helgen??
Då tävlar alla om att ha den värsta berättelsen om vad som har hänt under de lediga dagarna som man måste ta vara på om man ska bli lycklig.

Jag kommer ihåg när jag var yngre och jag och mina kompisar inte alltid hade så mycket att göra under helgerna. Då var det stora projektet att hitta den bästa festen under fredag och lördag. Att hitta på någonting bara vi tre var jättetråkigt och helt uteslutet. Jag tyckte däremot att vi lika gärna kunde försöka göra något kul hemma eftersom att vi ändå inte hade något annat att göra. Men desperationen efter att ?gå på fest? var för stor för att kunna slappna av. Dels längtade de väl efter att känna sig äldre men jag tror också att en undermedveten drivkraft var att man på måndag i skolan skulle ha något kul att berätta. Om man gick på fest var man lite häftigare än alla andra och satt man bara hemma var man vanlig och tråkig. Jag kan fortfarande tycka att den där frågan är jobbig när vissa ställer den, för jag vet att jag får en stämpel som tråkig om man inte har något att berätta.

Tiden kommer vi aldrig ha kontroll över och vi kommer aldrig kunna ta vara på varje minut utan lite tid kommer alltid att gå till spillo.
Men något som många säger som har varit med om en nära döden upplevelse är att man ska var tacksam för varje minut.
Se livet som en gåva och var glad för varje minut du får.

Jag minns när jag var liten när jul kataloger från alla olika leksaksaffärer damp ner i brevlådan. Jag var så exalterad och kunde sitta hur länge som helst och bara ringa in alla superhäftiga leksaker som jag ville ha. Mamma suckade mest åt alla onödiga saker jag och mina systrar önskade oss.
-   Om ett tag kommer alla de där sakerna ligga och skräpa här precis som allt annat.
Men vi hörde inte. Vi ville bara ha och ha och ha.

Nu för tiden när julen närmar sig och jag får frågan om vad jag önskar mig säger jag ofta att jag inte vet eller så nämner jag några saker som man alltid kan få mer av även fast jag inte behöver. Jag kan sitta och fundera jättelänge över vad jag vill ha på julafton.
Det är ju bra att passa på att önska sig sådant som man inte köper själv så ofta.
Men det är ju inte direkt saker som är livsnödvändiga utan bara saker som är kul att ha.

När jag sitter där och funderar kan jag komma att tänka på hur bortskämda vi är här i västvärlden. Varför ska jag ha någon julklapp över huvudtaget? Jag har ju allt jag behöver!
Vad önskar sig en tjej i ett fattigt u-land till jul?
Kanske kläder för att de hon äger nu är trasiga, en utbildning, mat men kanske framför allt en ljusare framtid. Och här sitter vi varje jul och anstränger oss för att komma på vad vi vill ha trots att vi absolut inte behöver det.

En vän till mig reste till Afrika i höstas.
Han berättade hur skrämmande det var att se det fattiga folket som man förr bara sett på TV.
Man förstår ju inte vad det är vi ser eftersom det är så annorlunda mot hur vi har det.
Deras hus som nästan faller ihop och deras kroppar som får alldeles för lite näring men också den glädje att hjälpa varandra som vi helt saknar.
Han berättade att han träffade en man som nästan inte ägde någonting. Men trots det så hjälpte han barn som hade det ännu värre än honom. Han ägnade all sin tid åt att hjälpa andra.

Vi som har, utan att överdriva, allt som vi behöver. Kan inte ens hjälpe dem som har det sämre i vårt eget land. Vi skulle kunna göra så mycket.
Medan människor i Afrika oroar sig över om de ska få något att äta i morgon. Sitter vi här och funderar över om de nya skorna verkligen matchar med den röda kappan. När man säger det såhär skäms jag över vårat sätt och leva. Vi gör det till och med värre för dem med allt vårt utsläpp annan miljöförstöring.

Min vän som var på besök i Afrika berättade också hur läskigt det är att man tar upp sina gamla vanor så lätt efter en sådan resa. Han kom till Arlanda och trodde att han blivit påverkad av sin omtumlande resa. Han går förbi pressbyrån och utan att tänka på det köper han en tidning och börjar läsa sporten. Bara någon timme efter att han landat hemma igen så har han ramlat in i sina vanor. Jag tror inte att han är ensam.

Min pappa säger skämtsamt varje jul:
-   Vi struntar i julklapparna i år va?
Det tar vi aldrig på allvar. Alla vet att det aldrig skulle hända, vi måste ju ha våra julklappar.

Men tänk om vi skulle ta det på allvar. Tänk om alla här i västvärlden skulle lägga alla julklappspengar i ett kuvert och ge det direkt till dem som verkligen behöver.

Jag tror att de flesta familjer i Sverige lägger ut säkert runt 10 000 kr på julklappar till varandra varje jul. Bara vi i norden skulle kunna skänka hur mycket pengar som helst.

En kan inte göra allt men alla kan göra lite.

Det var i torsdags för två veckor sedan, när jag satt på tåget på väg hem från min praktik.
Jag hade mått dåligt hela dagen men ändå hoppats på att det inte skulle vara det som jag fruktar allra mest.
Men när jag gick av tåget på Östertäljestation fick jag bekräftelse, det var magsjuka.

Ungefär 48 timmar från att magsjukan brutit ut är man betraktad som en pestsmittad i vår familj. Min lillasyster är allra värst.
Hon vågar knappt vara på samma våning av huset som den drabbade. Och om hon nu skulle råka se en röra sig utanför sitt rum tittar hon på en med uppspärrade ögon, backar några steg, tvingar fram ett leende och frågar: Ska du spy??
Pappa är nog den enda som överhuvudtaget vågar sig in i rummet där man ligger. Han tror inte på att man blir mindre sjuk av att hålla avstånd. Blir man sjuk så blir man. säger han.
Man märker verkligen att rädslan för magsjuka är stor i Sverige. Min pojkvän fick till och med förbud av sina föräldrar att träffa mig på hela helgen för att de var rädda att bli sjuka. Även om jag i princip inte skulle vara smittbärande från och med lördag kväll.

Jag förstår dem för jag är precis lika rädd. Och det kanske inte är så konstigt eftersom det förmodligen är den värsta smittan som finns i Sverige. Men om man jämför med andra länder så finns det ju mycket värre sjukdomar. Och denna smitta är ju egentligen inte särskilt farlig. Det kan hända att man går ner några kilo, fast det skadar oss oftast inte.

Nu är jag frisk så ingen är rädd för mig längre.
Men jag tycker faktiskt inte att jag överdriver när jag säger att magsjukan är den svenska pesten.